Liberala ungdomsförbundet har just nu styrelsemöte i Oskarshamn. Eftersom det är så tråkigt att sova tänkte jag ge mig an att skriva ett nytt blogginlägg. Det är det första för året och jag har redan blivit lite ringrostig. Till saken.
Politikens uppgift är att ta ställning mellan olika val och genomföra det som känns bäst. Med detta menar jag att valet mellan beslutsalternativ är resultatet av moraliska överväganden som många gånger är fattade på delvis känslomässiga grunder. Här skulle en del, och kanske även jag under vissa dagar, påstå att känslomässiga grunder alltid fäller avgörandet i valet mellan beslutsalternativen. Den första distinktionen jag vill göra är att moral kan värderas men att måttstocken alltjämt är personlig. Det kanske ser ut en självmotsägelse men borde inte vara det. Kan då detta påstående kunna väcka något intresse?
Eftersom det allmänna har till uppgift att fatta beslut innebär det att de formuleras utifrån en viss moraluppfattning. Staten (i förenklad form) fattar alltså moraliska beslut - det är i själva verket en inneboende egenskap av beslutsfattandet och är därför i sig inget skäl till kritik. Beslutets innehåll, givet den bakomliggande moralen, kan däremot diskuteras men då blir det ett jämförande av kritikerns uppfattning av det bästa beslutet med det konkret utverkade beslutets ändamål eller dess genomförande. En annan följd är att staten kan därför aldrig kan vara neutral vid beslutsfattande och jag menar också att det inte kan vara statens uppgift. Det blir uppenbart vid den omedelbara insikten att även neutralitet är ett moraliskt ställningstagande. Både medveten handling och underlåtenhet kan bedömas av sina följder vilket gör att skillnaden däremellan, ur moralisk synpunkt, blir irrelevant.
Alltså får vi inte backa från att goda ändamål ska understödjas med hänsyn till en förfelad neutralitetstanke. Samt - bara för att något inte är förbjudet innebär inte att det samtidigt måste understödjas.
För övrigt ser jag på diskussionen om yttrandefriheten ungefär på det viset.
Också rätt: Yttrandefrihet till varje pris? av Stefan Jonsson
I BBC-radioprogrammet From Calvary to Lambeth intervjuar journalisten Michael Buerk den sydafrikanske fredspristagaren och ärkebiskopen Desmond Tutu om ämnet homosexualitet och kristendom. Tutu menar att den anglikanska kyrkan har varit alldeles för upptagen med att fördöma hur människor lever sina liv istället för att koncentrera sig vid att motarbeta världens många orättvisor. Tutu hävdar vidare att sexualiteten inte är en särskilt viktig del av det kristna budskapet. Sexualiteten berördes sällan av Jesus i de bibliska berättelserna, istället riktade han sig mot orättvisor genom att visa tolerans mot samhällets vinddrivna individer, menar Tutu. Andra hävdar att Jesus genom bot göra ville avhjälpa synder och därför peka ut en riktning till hur man bör leva. Eftersom Bibeln är mångtydig och ibland motsägelsefull från ett ställe till ett annat kan den inte tolkas utifrån sin bokstav, enligt Tutu. Men han möter kritik för denna bibeltolkning från andra präster. Någon frågar sig om man kan påstå sig vara kristen om utan att hävda att den heliga skriften talar sanning. Hur stora avsteg kan man göra från Bibeln och fortfarande befinna sig inom kristendomens hägn?
Juridik och religion har i det här avseendet intressanta beröringspunkter. Det handlar om tolkning av en skrift som i vissa avseenden kan vara motsägelsefull. När läran ger dubbla budskap får man försöka tolka ut vad som egentligen menas. Både religionen (antar jag) och juridiken bygger nämligen på en uppfattning att systemet, trossatserna eller rättsreglerna, hänger ihop. Homosexualitet och kristendom är en modern teologisk nöt att knäcka. Här befinner sig kyrkosamfunden, ibland fraktioner av samfunden, i en konflikt med den moderna uppfattningen i politiken och i begynnande grad, samhället i stort. Det är inte något nytt i sig. Istället sker det sker ständigt, men varje ideal som anammas av samhället men inte av religionen kräver den senare på svar som kan vara mycket svåra att ge med hänsyn till traditioner och tolkningar som fram till nyligen inte var kontroversiella alls. Ett annat talande exempel är det ännu existerande kvinnoprästmotståndet som går i ganska skarp kontrast med det numera etablerade värdet om jämställdhet. Kristna teologers tolerans eller anpassning efter samhällets värden har uppfattats som svaghet och avvikelse från grundläggande trossatser.
Ett problem som troende har att brottas med är att urkunden inte ändras. Nyöversättningar skapar chanser för grundläggande omtolkningar trots att tanken med nyöversättningarna är ta hänsyn till förbättrade teologiska och lingvistiska rön som utmynnar i en skrift med ett uppdaterat målspråk. Trots detta har varje bibelöversättning kritiserats för att den förändrar uttolkningen av tron. I denna kritik ligger en viktig premiss, nämligen att Bibeln är en politisk skrift. Sättet att läsa Bibeln är laddat på ett helt annat vis än att läsa en skönlitterär bok. Handlingsregler är i behov av tolkning och dessa kommer många gånger att vara politiska i den meningen att en tolkning kan göras utifrån en norm som uttolkaren redan har. Det innebär att så snart man finner en motsägelse avseende ett bud så är det möjligt att hävda att det första budet är det rätta, tvärtom det andra budet är det rätta eller att inget av dem stämmer. Dessutom kan man hävda att båda buden är riktiga men är villkorade vilket kräver ytterligare tolkning. Ganska snart blir det möjligt att rättfärdiga nästan alla ståndpunkter och följaktligen ges dogmatikern utrymme även att fördöma alla andra ställningstaganden. Själv har jag haft svårt för dogmatiska uttolkningar om de vilar på den felaktiga uppfattningen att både lagtolkning och bibeltolkning är något annat än en normativt ställningstagande till textens betydelse. Samtidigt måste man ändå, liksom Desmond Tutus belackare, fundera på vad som finns kvar av den kristna tron om Bibeln inte är en tillförlitlig urkund för Guds mening.
Läs och lyssna mer:
[tags]Desmond Tutu, kristendom, teologi[/tags]
Nya kommentarer