Liberala ungdomsförbundet har just nu styrelsemöte i Oskarshamn. Eftersom det är så tråkigt att sova tänkte jag ge mig an att skriva ett nytt blogginlägg. Det är det första för året och jag har redan blivit lite ringrostig. Till saken.
Politikens uppgift är att ta ställning mellan olika val och genomföra det som känns bäst. Med detta menar jag att valet mellan beslutsalternativ är resultatet av moraliska överväganden som många gånger är fattade på delvis känslomässiga grunder. Här skulle en del, och kanske även jag under vissa dagar, påstå att känslomässiga grunder alltid fäller avgörandet i valet mellan beslutsalternativen. Den första distinktionen jag vill göra är att moral kan värderas men att måttstocken alltjämt är personlig. Det kanske ser ut en självmotsägelse men borde inte vara det. Kan då detta påstående kunna väcka något intresse?
Eftersom det allmänna har till uppgift att fatta beslut innebär det att de formuleras utifrån en viss moraluppfattning. Staten (i förenklad form) fattar alltså moraliska beslut - det är i själva verket en inneboende egenskap av beslutsfattandet och är därför i sig inget skäl till kritik. Beslutets innehåll, givet den bakomliggande moralen, kan däremot diskuteras men då blir det ett jämförande av kritikerns uppfattning av det bästa beslutet med det konkret utverkade beslutets ändamål eller dess genomförande. En annan följd är att staten kan därför aldrig kan vara neutral vid beslutsfattande och jag menar också att det inte kan vara statens uppgift. Det blir uppenbart vid den omedelbara insikten att även neutralitet är ett moraliskt ställningstagande. Både medveten handling och underlåtenhet kan bedömas av sina följder vilket gör att skillnaden däremellan, ur moralisk synpunkt, blir irrelevant.
Alltså får vi inte backa från att goda ändamål ska understödjas med hänsyn till en förfelad neutralitetstanke. Samt - bara för att något inte är förbjudet innebär inte att det samtidigt måste understödjas.
För övrigt ser jag på diskussionen om yttrandefriheten ungefär på det viset.
Också rätt: Yttrandefrihet till varje pris? av Stefan Jonsson
David Ekstrand är en i raden av begåvade liberaler från Uppsala (därtill 2005-års rookie) och har tidigare har länkats från denna blogg. Han är inte känd för att göra det lätt för sig men har den där typen av analytisk förmåga som lätt gör att mina egna filosofiska funderingar kan jämställas med Åsa-Nisse-analyser. Så här ifrågasätter han en Timbro-fellow, sakligt och metodiskt. Smart.
David Ekstrand: Svensson och frihetens grundvalar.
Det här inlägget tar ett avstamp ett gammalt TT-telegram som jag av en slump stötte på häromdagen. Det är rapporten att Magnus Andersson blivit ny förbundsordförande för Centerpartiets ungdomsförbund, Cuf.
Enligt rapporteringen säger Magnus att Cuf ska fortsätta vara det kaxigaste och mest liberala ungdomsförbundet när det gäller arbetsmarknad och ekonomifrågor.
När han närmare utvecklar sin arbetsmarknadspolitik menar han att kollektivavtalen ska skrotas. Turligt nog är inte kollektivavtalen som sådana ifrågasatta i mitt eget ungdomsförbund. Från höger till vänster i Luf råder hygglig enighet (åtminstone en stabil majoritet i förbundsstyrelsen) om att kollektivavtalsmodellen är god som sådan men att den bör reformeras. Själva poängen med kollektivavtalen, att arbetstagarna omfattas av grundläggande branchanspassade regler där staten inte reglerar villkoren, är den bästa utgångspunkten även på en flexibel arbetsmarknad. Är detta då mindre liberalt än Cuf:s alternativ. Knappast. Jag skulle kalla vår syn mer effektiv och marknadstillvänd. Och jag kan konstatera att Luf:s åsikt delas av både folkpartiet och centerpartiet. Liberalismen pekar helt enkelt inte ut en bättre modell - även om enskilda liberaler kan våga sig på att göra det. Det mest liberala ungdomsförbundet - kan alltså vara Liberala ungdomsförbundet (say what!) - och det utan innehållslösa påståenden om vem som äger större grad av liberalitet.
Jag önskar att jag kunde kommentera mer av Magnus kaxiga ekonomiska politik, men det finns ärligt talat inte så mycket att säga om den. Han skriver helt enkelt inte så mycket i ekonomiska frågor som kan uppfattas som kaxiga, det mesta är allmänborgerligt tankegods. Ett möjligt undantag är ett blogginlägg om glesbygd och utjämningssystem med ett par norrländska utgångspunkter som jag som fellow norrlänning kan uppskatta. Men särskilt kaxigt är det ändå inte.
Magnus är i vart fall inte uttalad socialliberal. Istället talar han om en “grön liberalism” som jag förmodar är ekohumanism 2.0. På den liberala högerflygeln talas överhuvudtaget alldeles för lite om läget i psykiatrin, i förskolan eller på arbetsmarknaden och betydligt mer om arbetsmarknaden, skatter och sossar. Detta är givetvis inget som Magnus nödvändigtvis kan lastas för. Men jag uppfattar att den högerliberala retoriken präglas av att den betraktar sig själv i ständig opposition och där medborgarna alltid brandskattas. Jo, det är ofta precis så förutsebart och tråkigt.
[tags]Cuf, liberalism[/tags]
Nya kommentarer