Jag läste nyss en artikel i Foreign Policy, The Battle of Beijing skriven av Moisés Naím. Artikeln handlar om möjligheterna för politiska utspel under de olympiska spelen i Beijing nästa år.
Ungefär samtidigt som det blev klart att spelen skulle hållas i Kina åkte jag tillsammans med två vänner till norra Indien för att besöka exiltibetaner som flytt undan det kinesiska förtrycket. Kampanjen mot Beijing-OS bedrevs bland andra av exiltibetaner och dess anhängare var kanske den första politiska yttringen med koppling till 2008 års olympiska spel. Besöket utmynnade i stora idéer och ett par tidningsartiklar. Idag kan jag väl erkänna att tidningsartiklarna nog blev det enda bestående resultatet förutom de där obligatoriska “minnena för livet”. Bilden är förresten kampanjens finurliga logga.
Liberala ungdomsförbundet har redan använt OS för att markera mot Kinas diktatur. Vi har skickat öppna brev till svenska idrottare när de protesterande munkarna mejades ner i Burma och alldeles nyligen utfört manifestationer när kinesiska idrottare har varit på pingismästerskap i Stockholm. Överallt har idrottsvärlden givit oss kalla handen. Är det verkligen möjligt att köpa sig fri från politiskt samvete bara man är en idrottslig förebild? Jag har inte sett någon som har protesterat emot Luf:s utspel som har utgått från vikten av demokrati och mänskliga rättigheter. Däremot har en del debattörer uttryckt ett behov om omsorg över idrottarnas bekvämlighet. Så kan man förstås argumentera men det är att göra lite för lätt för sig.
Jag har skrivit om den föreslagna bojkotten tidigare i ett tidigare inlägg här på bloggen. Det inlägget avslutades med en tvekan om effektiviteten av utspelet i fråga, däremot en uppmuntran till vidare debatt. Tyvärr får jag nog konstatera att idrottsrörelsen inte är förmögen att ta ställning för ett sådant basalt men också diffust krav som mänskliga rättigheter. Just att det är så diffust borde göra det så mycket enklare. Ingenstans, utom möjligen i idrottsvärlden, tycks det som att ett ställningstagande för mänskliga rättigheter kan vålla sådana undflyende reaktioner. Liksom Moisés Naím tror jag att det kommer att bli ett politiskt OS nästa år. Det skulle vara lättande att höra åtminstone en elitidrottare som tar ställning för demokrati överallt i världen. Sådant borde inte hindra honom eller henne mer än mig från att simma, hoppa eller springa. Och skulle detta trots allt vara fallet kan man börja undra om idrottsvärlden förtjänar vår beundran.
[tags]Beijing-OS, demokrati, Kina[/tags]
0 kommentarer till “Politisk idrott”
Skriv en kommentar