Under det senaste året har latinamerikansk politik tagit mycket plats i nyheterna. Flera presidentval har hållits, Castros bräckliga hälsa och Pinochets död har givit upphov till nyhetsinslag från utvecklingsländer som inte har handlat om naturkatastrofer eller inbördeskrig. Det nya intresset för Sydamerika beror inte minst på dess världspolitiska omslagspojke, Hugo Chávez. Även om jag inte sympatiserar med politiken som vunnit intåg i stora delar av Latinamerika är det ändå i sammanhanget betryggande att presidentvalen har genomförts formellt korrekt och utan större oroligheter.
USA har genom 1900-talet till nu spelat en viktig roll i latinamerikansk politik. Det inflytandet har inte alltid varit gott. Genom en stundtals orättfärdig politik folkets lidande förlängts i många länder genom direkt eller indirekt stöd till högerdiktaturer. I Venezuelas presidentval i slutet av förra året tycks däremot ha visat att det direkta amerikanska inflytandet har brutits. Många stora sydamerikanska länder styrs nu av vänsterpresidenter, vissa med uttalat antiamerikansk agenda. Jag hoppas att Washington vaknar upp och inser att Sydamerika inte kan förbli en amerikansk bakgård där kortsiktiga intressen saboterar redan bräckliga stater.
Men Chávez’ revolt tycks lägga ett egenvärde i USA-hat. Det är inte heller en rimlig inställning. USA är regionens politiska gigant och dessutom en naturligt viktig handelspartner. Ett ömsesidigt respektfullt förhållande staterna emellan är nödvändigt för att Latinamerika ska kunna bygga upp stabila liberala demokratier.
Latinamerikas demokratier är sköra med svaga institutioner. Ojämlikheterna mellan rika och fattiga är fortfarande mycket stora i Sydamerika. Tyvärr skapar dessa förhållanden en grogrund för populister som kortsiktigt utnyttjar lukrativ råvaruutvinning. Chavez’ bolivarianska revolution, finansierad av olja, är bräcklig. Sinande oljekällor, planekonomisk ineffektivitet eller ett fallande världsmarknadspris hotar det sociala program som har inletts. Istället för att bygga en uthållig ekonomi utnyttjar Chávez oljan som en bankomat för kortvarig tillfredställelse. Även om Chávez har vunnit många av de fattigas förtroende är det lite värt om det sker endast på en populistisk plattform utan att bygga upp en stabil marknadsekonomi och starka demokratiska institutioner. Tyvärr har den venezuelanske presidenten valt att alliera sig med män som Castro på Kuba, Ahmadinejad i Iran och Vitrysslands Lukasjenko. Med sådana vänner förlorar Chávez det moraliska övertaget över USA.
[tags]Utrikespolitik, Venezuela, Chavez[/tags]
Nya kommentarer