Det händer ibland att jag anklagas för att vara sosse i vilket jag då får läsa in att jag skulle vara socialist. Givetvis är det provocerande, eftersom jag kallat mig liberal sedan tonåren och dessutom inte sett på vilka punkter mina egna åsikter skulle avvika från liberalismen i bred mening. Det är inte snyggt när en person är snabb med att ettikettera sin meningsmotståndare endast för att det förbättrar den egna debattpositionen. Jag är förvisso inte nyliberal, men liberalismen kräver å andra sidan inte detta av sina anhängare. Det finns ingen anledning att ge just nyliberalerna tolkningsförträde över vad liberalism innebär.
Av samma anledning är detta inget inlägg som ska förklara vad som är liberalism, även om det kan vara bekvämt för att hantera frågan. I såväl mitt politiska som mitt professionella värv har jag blivit skeptisk mot definitioner eftersom de i sig ofta används för att lösa ett “problem” genom att dribbla bort det på formuleringsstadiet snarare än att vara ett verkligt verktyg för problemlösning. Jag vill mena att den som menar allvar med sin intellektuella kapacitet och förmår att diskutera sakfrågorna. Ibland kan det vara svårt att skilja resultatet mellan socialdemokrati och (den) liberalismen som jag själv företräder. Utgångspunkterna är däremot olika och det gör skillnad. Det här är det första inlägget i en serie med lite mer allmänna frågeställningar som tid efter annan upptar några minuter av mina dagar. Jag ska försöka att avhålla mig från att vara pompös. Det skulle, förutom att vara fult, ge ett felaktigt intryck av att jag har tänkt färdigt.
I Sverige och i andra västländer har vi skapat en välfärd som är någorlunda distribuerad. Det är bra. Inkomstskillnader är i sig är inget något problematiskt, huvudsaken är att de fattigaste i samhället har ett drägligt liv med möjlighet till självbestämmande. Dit har vi ännu inte hunnit, men det måste vara ett socialt liberalt mål.
Möjligheterna att uppnå sina livsmål är ofta beroende av pengar. Till skillnad från könstillhörighet, familjesituation och hudfärg kan pengar omfördelas mellan människor. Strukturella orättvisor, kan ofta övervinnas eller åtminstone mildras genom att någon nyttighet tillhandahålls alla med lika (men även kvoterad) tillgång. Ett sådant exempel är skolan. Alla barn har tillgång till skola, även om vissa familjer inte skulle har råd att betala vad skolgången kostar. Genom att även mindre bemedlade barn får tillgång till utbildning kan barnet undvika att proletäriseras. Istället ges det möjligheten att kunna förändra sin livssituation. Det innebär en väsentlig och viktig frihet att ha makt över sitt eget liv. I detta exempel är förutsättningen att alla med inkomster har avkrävts skatt för att betala för alla barns skolgång.
Det här exemplet är väldigt förenklat, men jag skulle ändå säga att det beskriver vissa nyttor med allmän finansiering. Kostnaden för skolan drabbar alla i proportion till sin inkomst, oavsett om man har barn eller inte. Jag ska ta ett annat exempel. Rättsväsendet brukar vara något som till och med den mest råbarkade nyliberalen brukar kunna vilja acceptera som något som ska vara tillgängligt för alla. Behovet av att ha sin egendom fredad och de rättigheterna man förvärvat infriade kräver ofta att man har en instans som dels fastställer rättigheten och dels effektuerar rättigheten. Genom att rättsväsendet görs starkt och rimligt effektivt kan det exempelvis fungera avskräckande. Det ska vara ett större besvär att kränka någons rättigheter än den nytta man kan dra av detsamma. Och alla ska betala för det.
[tags]Liberalism, socialpolitik[/tags]
Det pågår ett krig, eller åtminstone våldsamheter på Afrikas horn. Mot terrorismen sägs det, men jag vet inte längre. Då och då spricker konflikten fram mellan Israel, Iran och Irak. Flera stater i närområdet är inblandade, direkt eller indirekt. I Somalia har Etiopien med USA:s stöd störtat den tidigare regeringen. Den har nu ersatts av en övergångsregering, eller var det nu kan kallas i en fallerad stat.
Jag har sett ett förslag från Folkpartiet genom Birgitta Ohlsson. På riksplanet är det framförallt vänsterns Hans Linde, en trevlig prick för övrigt, som har tagit i frågan. Annars är det tyst bland svenska politiker. Det är dessutom svårt att få något riktigt grepp om vad riktigt händer där vilket beror på att rapporteringen, i den mån den alls sker, är bristfällig. Linde, som ska ha en eloge för att han försöker lyfta Somalia-frågan, formulerar problemet på vänsterns vanliga sätt, i svart eller vitt och med udden riktad mot USA. På vänsterns sätt är analysen tyvärr förutsägbar och tendentiös. Men det finns å andra sidan ingen annan trovärdig bild att förhålla sig till. Den amerikanska bilden är lika förutsägbar, inte heller den ger förtroende.
[tags]Utrikespolitik, Afrika, Somalia, Etiopien, USA[/tags]
Något märkligt händer i avtalsrörelsen. Dagens nyheter skriver om något jag uppfattar som en hyggligt unik företeelse i avtalsrörelsen. Arbetsgivarna, representerade av Svensk handel och Handelsanställdas förbund är överens om ett avtal, då går Svenskt näringsliv (SN) in och stoppar avtalet. Den här gången tror jag nog inte på lika kraftiga reaktioner från högerns förståsigpåare (jag blänger i Federleys generella riktning men även mitt eget förbund är tyst) trots att det bär stora likheter med fackens maktmissbruk. Ett ofog som tar sig uttryck genom att facket motarbetar ett avtal trots att de anställda förklarat sig nöjda med villkoren. Nära i tiden ligger diskussionen om en viss salladsbar.
Själv är jag av den åsikten att lönebildningen är en fråga för arbetsmarknadens parter och att kollektivavtal i grunden är en bra sak. De fungerar för det mesta men ibland blir följderna absurda och då är det lätt att det innebär stora rubriker och överdrifter - från båda håll. Sanningen brukar, som vanligt, ligga någonstans mittimellan.
Jag undertecknade en debattartikel om villkoren i arbetsrätten för någon månad sedan, en sammanjämkad artikel mellan mig, Frida Johansson Metso och Jocke Larsson som tog ställning för den svenska modellen men med några modifikationer. Revolutionerande? Ja och nej. Nej:et först, det var i princip samma åsikter som kloka borgerliga företrädare har upprepat i flera år. Ospännande allmängods med andra ord. Men varför ändå revolutionerande? Jo, för att de ungdomsförbunden tenderar att vara spritt språngande galna i denna rätt viktiga inrikespolitiska fråga. Luf tar ställning utan att balla ur och det känns tryggt. Volvo-tryggt.
Tillbaka till avtalet i detaljhandeln. Svensk handels pressmeddelande om saken vittnar om den förvirring som råder. Arbetsgivarna i handeln är förhindrade att skriva på grund av missnöje för högre ort. Gissningsvis beror SN:s invändning på de hyggligt stora löneökningar som har förhandlats fram. Samhällsekonomin åt sidan (vilket kanske är min argumentations svagaste punkt) handlar detta om en kvinnodominerad yrkesgrupp som verkligen inte befinner sig i löneligans toppskikt, vilket åtminstone pekar ut var jag har mina sympatier. När uppryckningen denna grupp nu förhandlat till sig också tycks vara acceptabel för arbetsgivarna blir situationen märklig när avtalet ändå inte kan undertecknas. Den efterföljande strejken kommer olyckligtvis att drabba sådana företag som ändå tycks vara med på löneökningen, men vad återstår för facket att göra?
Sedan gnager tanken på att den borgerliga regeringen kommer att behöva stå ut med en rörig och oförutsägbar avtalsrörelse vilket helt klart kan vara problematiskt. Den fred som har rått på arbetsmarknaden de senaste åren tror mycket väl har haft med Socialdemokraternas maktinnehav att göra. Jag förväntade mig förvisso ett bitskare LO inför årets avtalsrörelse dels med hänsyn till regeringens färg men också för att konjunkturen har varit god en längre tid utan att det har synts i lönekuverten. Men jag hade aldrig gissat att Svenskt näringsliv skulle vara så här aggressivt när vi skrev debattartikeln i december. När handeln ändå anser sig ha råd med avtalet riskerar den eventuellt kommande strejken att bara skörda onödiga offer. Trist.
[tags]Avtalsrörelsen, Svenskt näringsliv[/tags]
Nya kommentarer